När jag kollar runt bland bloggar inom samma kategori, får jag känslan av att jag kanske inte har "rätt" till att mörsa på som jag gör för "ynka" sju kilo. Folk gör betydligt coolare viktresor och livsförändringar som är mer rafflande att följa och peppa. Därför tänkte jag dra en snabbresumé av mitt snart trettioåriga liv för att ge en känsla om varför jag behöver det här (som om jag behövde ursäkta mig?).

Det är en ganska klassisk bakgrund med gliringar/retsamma vänner/mobbning i skolan, något jag var alldeles för vek för att stå emot. Våren i åttan kräktes jag självvalt i skogen för första gången i mitt liv, något som blev starten på nästan 10 år med bulimi och självförakt. Med ett par flyttar, en riktig bästa vän och så småningom fångsten av min man som tycker att jag är som härligast när pattarna hänger och låren dallrar - ja då vann jag så den kampen. För att nästan omgående ge mig in i en ny.

Kampen om barn.

Samtidigt som vi firade ett år tillsammans, konstaterade vi också vårt första tidiga missfall. Då hade jag redan haft ett ett par år tidigare och tänkte mest att, tredje gången gillt! Skam den som ger sig! och allt det där. Min man fick också mersmak och förstod inte vad vi skulle vänta på. Ett halvår senare, natten mot midsommar, konstaterades vårt andra missfall, denna gång i vecka fjorton. Nu började det bli lite scary. Vi blev, på gott eller ont?, gravida igen bara ett par månader senare, bara för att förlora det också. Lagom till jul fick jag otroliga magsmärtor och fick söka akut vård, något som resulterade i fosterfynd i ena äggledaren. Smärtorna? Ja de berodde på att äggledaren sprack och inom ett par timmar låg jag på operationsbordet. Äsch, jag hade ju en kvar och kände att det inte riktigt var hopplöst än. Samtidigt närmade vi oss våran bröllopsdag och planeringen var i full gång hela våren. Jag var så upptagen att jag missade att jag blev gravid igen och stod plötligt två veckor före bröllopsdagen med ett plus på stickan, men återigen med enorma magsmärtor. Missfall, tänkte jag rutinmässigt, men tji fick vi. Det var andra äggledaren som felaktigt agerade livmoder åt foster nummer sju och vips var jag äggledarlös på riktigt och fick det svart på vitt - från och med då kan jag aldrig bli gravid på naturlig väg. Aldrig. Never. Någonsin. 

En IVF-utredning, tre fullständiga IVF-försök och tjugotusen kronor senare stod vi fortfarande barnlösa. Medan ALLA vänner börjde yngla av sig med lätthet till höger och vänster. Post-IVF-depressionen som slog till var inte nådig och ett halvår låg jag i pricip dagligen i soffan och gick upp nästan femton kilo. När det var dags att förstå att livet inte kunde ta slut, ja då började tredje kampen. Få tillbaka kroppen, glädjen och motiviationen i livet. 

Jag har tappat 7,5 av de kilona. Jag har 7 kg kvar. 

Och där är jag nu. 

Varför resan blir viktig för mig? 10 år har gått åt till att avsky mig själv pga barns plumpa uttryck. 4 år har gått åt att avsky mig själv pga nåt jag inte rår för. I år fyller jag 30 och då ska jag starta på noll. I min "normala" kropp. Med hjärnspökena under kontroll. 

Det här är resan när jag tar tillbaka mitt liv.