Tänkte berätta att varje morgon äter jag densamma frukosten. 2 stekta ägg i flytande smör, en 150g burk sockerfri/fettsnål kvarg helst med vanilj- eller passion och persikasmak. Så dricker jag ett stort glas vatten (ibland en kopp te) och en flaska Celsius. Jag är ingen kaffedrickare alls och har inte många andra laster (än socker, som nu är kapat) så de där dyra lurendrejeriburkarna unnar jag mig. För att jag kan och vill och får. Lite sötningsmedel och koffein och jag får en glad start på dagen.

Så, fredag idag. Jag måste erkänna att jag känner mig fortfarande lite hög på gårdagens vägningsresultat och det i kombination med att solen fullkomligen strålar idag och att min man snart är hemma för helgledigt - gudars sån feeling jag flyter på! Vi storstädade huset igår också för att maxa förnöjsamheten inför ledigtiden. Njutbart!

På med olika sockar idag #rockasocorona och ut i världen! Nu kör vi!

Det är ändå lite lättare med bonusbarnet hemma. Jag har vänt på det från problematiskt till ett gyllene tillfälle att få båda igång. Idag en och en halv timme på badhuset, tätt följt av utflyktslunch. Igår gick vi i närmare två timmar och rastade hundarna, då hon fick bestämma takt och berätta sagor under tiden blev inget ett problem. Hon var nöjd, jag var nöjd, hundarna var nöjda.

Vågen var nöjd. 

Det är drygt att jag gått och blivit så förkyld. Riktigt irriterande rethosta, svullna mandlar och slem i lungorna. Urk. Det sänker energinnivån rejält och bara tanken på engagemang får min ömma hjärna att värka.

Jag har promenerat en timme om dagen so far. Igår blev det ingen promenad och det känns som ett rejält bakslag, typ som chokladfrossan i helgen.

Så, idag är det nya bullar. Ut i solen och lyssna på hiphopbrudar som peppar. Och suget efter ett träningskort börjar pocka på. Jag tänker att det skulle hjälpa mig ta mig vidare nu, gärna i samma takt. Tänk vad skönt att springa några kilometer!

I veckan är min bonusdotter hemma och då ska det kombineras nya livsstilen med hälsosam mat för henne utan att på minsta sätt få henne att förstå att vi äter "annorlunda" för att vi vill gå ner i vikt. Något jag aldrig aldrig skulle få för mig att delge henne, det är min egen kroppsuppfattning. Utåt sett ser jag nog ganska normalviktig ut. Min bonusdotter tycker att jag ser helt perfekt ut! Med min historia kan jag inte med ord beskriva min rädsla för att hon ska få samma skeva uppfattning om sig själv en dag. För att motverka detta gör jag mitt yttersta för att vara en bra förebild för henne.

Jag pratar aldrig om att jag tycker att jag är för tjock/har för stora bröst/är ful. Aldrig. När min bonusdotter är hemma pratar jag inte alls om min kropp, annat än om funktioner och dess nytta. Om hon kommenterar något - att jag är fin alt. ser konstig ut i nåt jag har på mig, då lägger jag noll vikt vid det. Jag säger typ "Kung" helt neutralt oavsett hennes kommentar och fortsätter med mitt. Går jag runt i trosor/naken passar jag på att göra en fuldans för att visa att kroppen är en kul grej. Hon skrattar alltid hejdlöst.

Äter vi mat äter jag allt. Visst, det blir kanske inte jättemycket av sånt jag inte vill äta, men jag väljer aldrig bort något. Inget ska bli "förbjudet" och jag ska inte bygga tankar hos henne om vad/vad inte att äta. Jag lagar hemmagjord, varierad mat och deltar i fredagsmyset som alla andra. Men jag föredrar kalorisnåla popcorn framför chips och hemmagjorda chokladbollar framför en påse lösviktsgodis. Varför? Chokladbollarna är glädje att göra och förväntan på vad man ska få och vi gör det tillsammans som ett sätt att umgås. Sen kan man göra så många som känns rimliga för antalet närvarande personer. När det är slut är det slut. Godispåsar har en tendens att kunna bli MYCKET större än ursprungsplanen kanske var. 

Både jag och min man älskar den där ungen gränslöst. Viktigast blir därför att hon älskar sig själv lika mycket. Då kommer hon ha hela världen vid sina fötter en dag!

När jag kollar runt bland bloggar inom samma kategori, får jag känslan av att jag kanske inte har "rätt" till att mörsa på som jag gör för "ynka" sju kilo. Folk gör betydligt coolare viktresor och livsförändringar som är mer rafflande att följa och peppa. Därför tänkte jag dra en snabbresumé av mitt snart trettioåriga liv för att ge en känsla om varför jag behöver det här (som om jag behövde ursäkta mig?).

Det är en ganska klassisk bakgrund med gliringar/retsamma vänner/mobbning i skolan, något jag var alldeles för vek för att stå emot. Våren i åttan kräktes jag självvalt i skogen för första gången i mitt liv, något som blev starten på nästan 10 år med bulimi och självförakt. Med ett par flyttar, en riktig bästa vän och så småningom fångsten av min man som tycker att jag är som härligast när pattarna hänger och låren dallrar - ja då vann jag så den kampen. För att nästan omgående ge mig in i en ny.

Kampen om barn.

Samtidigt som vi firade ett år tillsammans, konstaterade vi också vårt första tidiga missfall. Då hade jag redan haft ett ett par år tidigare och tänkte mest att, tredje gången gillt! Skam den som ger sig! och allt det där. Min man fick också mersmak och förstod inte vad vi skulle vänta på. Ett halvår senare, natten mot midsommar, konstaterades vårt andra missfall, denna gång i vecka fjorton. Nu började det bli lite scary. Vi blev, på gott eller ont?, gravida igen bara ett par månader senare, bara för att förlora det också. Lagom till jul fick jag otroliga magsmärtor och fick söka akut vård, något som resulterade i fosterfynd i ena äggledaren. Smärtorna? Ja de berodde på att äggledaren sprack och inom ett par timmar låg jag på operationsbordet. Äsch, jag hade ju en kvar och kände att det inte riktigt var hopplöst än. Samtidigt närmade vi oss våran bröllopsdag och planeringen var i full gång hela våren. Jag var så upptagen att jag missade att jag blev gravid igen och stod plötligt två veckor före bröllopsdagen med ett plus på stickan, men återigen med enorma magsmärtor. Missfall, tänkte jag rutinmässigt, men tji fick vi. Det var andra äggledaren som felaktigt agerade livmoder åt foster nummer sju och vips var jag äggledarlös på riktigt och fick det svart på vitt - från och med då kan jag aldrig bli gravid på naturlig väg. Aldrig. Never. Någonsin. 

En IVF-utredning, tre fullständiga IVF-försök och tjugotusen kronor senare stod vi fortfarande barnlösa. Medan ALLA vänner börjde yngla av sig med lätthet till höger och vänster. Post-IVF-depressionen som slog till var inte nådig och ett halvår låg jag i pricip dagligen i soffan och gick upp nästan femton kilo. När det var dags att förstå att livet inte kunde ta slut, ja då började tredje kampen. Få tillbaka kroppen, glädjen och motiviationen i livet. 

Jag har tappat 7,5 av de kilona. Jag har 7 kg kvar. 

Och där är jag nu. 

Varför resan blir viktig för mig? 10 år har gått åt till att avsky mig själv pga barns plumpa uttryck. 4 år har gått åt att avsky mig själv pga nåt jag inte rår för. I år fyller jag 30 och då ska jag starta på noll. I min "normala" kropp. Med hjärnspökena under kontroll. 

Det här är resan när jag tar tillbaka mitt liv.

Jag är ju egentligen en rutinerad viktkontrollant med några upp- och nergångar i bagaget. Eller i kroppen, mer. Den här gången tänkte jag att det skulle vara lite annorlunda. Jag tänkte att jag inte skulle bli sådär utsvultshungrig som man lätt blir när man tänker gå ner i vikt och börjar kapa lite mer mat än vad som kanske är smart. Så kanske man får ett mer hållbart resultat.

Men det är svårt. Jag är hungrig. Ofta. Jag kör på nattfasta, dvs jag äter inget mellan kl 18 på kvällen till kl 8-9 på morgonen. Detta har jag gjort ganska länge vilket inte är någon jätteuppoffring, men när jag nu kapar intag på övriga tio timmar blir den här nattfastan lite mer påtaglig. Jag vaknade tidigt imorse med ett rejält hungersug i magen, något jag är helt ovan sedan ett par år. Då blir det lite svårare att bita ihop och härda de sista två timmarna. Idag höll jag ut till halv åtta. Får se om det var tillfälligt och övergående eller om jag måste ändra strategi. Jag klarar dock inte för många timmar mellan målen på dagen så jag är spänd på om en ny utmaning väntar mig? 

Jag är faktiskt med i Viktklubb för att hålla koll på kaloriintaget. Bara tills 18e maj är här, då. Det gör det lättare för mig då jag bestämt mig för att försöka hålla mig mellan 1350-1500 kcal om dagen, beroende på dagsaktivitet. Eftersom jag är en glad hemmakock som gärna freestylar i köket utifrån skafferiinnehåll hjälper appen till att hålla koll på mina portioners energimängd, nåt som skulle kräva enormt med tid för uträkningar. Ganska osäkra, också.

Well. Godmorgon. Fredag och helgen väntar med ett dopfika, konsert och jobb. Dags att glädjas åt att det händer och bara köra!

Dag tre har startat och jag måste medge att det där sockerberoendet jag beskrev igår gör sig allt mer påtagligt. Två dagar utan godsaker och humöret börjar tryta. Tänkte att jag skulle ha strategier för detta också, men det blir liksom blockerat i huvudet av alla chokladtankar. Typ. 

Idag är ju egentligen vägdag, men eftersom vi bara har hållit på två dagar så skjuter vi på det och kör första delvägningen på måndag istället. Det känns bra för den här första dippen som jag måste igenom. Hade jag vägt mig imorse och inte gått ner något känns risken större att jag bakslår i helgen. Nu ska jag fokusera och hålla mig på banan. Större chans för bättre resultat till måndag.

Vad jag hoppas på? Well, 77,1 kg vid invägning så 76,4 kg på måndag känns inte orimligt. -0,7. Det är ju faktiskt det jag måste hålla i veckan för att hinna 7 kg innan 18e maj. 

Gaah. Godmorgon.

Jag vet att jag fixar det mesta. Det är skönt att röra på sig, det är härligt att laga bra mat och jag har inget problem med "kvällssug" som tycks vara ett vanligt problem.

Men det finns en sak som gör hållbar viktminskning till ett Mount Everest för mig - socker. Jag är en extrem sockerjunkie med ett sötbehov utan dess like. Det är värst på eftermiddagarna när energin tryter och det är ett påtagligt problem i mina sociala relationer där FIKA är en central del av umgänget. Förut när jag försökt gått ner i vikt har jag tillåtit en godisdag i veckan eller kalasfika när folk fyller år, ok till påskäggsfyllnad och chokladaskrensning på julafton. Allt sånt har lett till att suget som jag kanske lyckats jaga bort under ett par veckor PANG, tränger sig på igen och innan jag vet ordet av har kalaskakan förvandlats till skafferilänsning till frukost. 

Den här gånger är det stopp. Helt stopp. Jag gruvar mig redan. Jag kommer få utstå kommentarer om att jag är "otacksam" när mamma ägnat tre timmar åt en efterätt eller att jag är "extrem" när vännerna dukar fram nybakta bullar. Att försvara sig då när jag innerst inne egentligen bara vill PRESSA in godsakerna i munnen känns kämpigt. Påsken är i antågande och min familj är sötsaksexperter när det kommer till högtider. Särskilt i år när bonusbarnet är med. Jag kommer vara på dåligt humör och det känns förjävligt.

Men jag har inte tänkt misslyckas denna gång. Kvarg och bär är svingott och duger perfekt för mig till dessert/fika/what have you. Det är bara att stålsätta sig. Dag för dag. I detta livet.