Torskgryta 3 port

400 g torsk

1 gul lök

2 vitlöksklyftor

4 selleristänger 

1 burk krossade tomater

1 dl vatten

1 fiskbuljongtärning

1 msk vitvinsvinäger

frysta kryddor

Skär kuber av torskblocken och låt sjuda i lättsaltat vatten (UNDER LOCK) i ca fem minuter. Plocka upp och lägg åt sidan. Stek lök och hackad selleri. Tillsätt vitlök och slå på vitvinsvinäger och vatten. Smula ner en buljongtärning, när den löst sig slå på tomatkrosset. Smaka av med salt, svartpeppar och frysta kryddor (jag väljer basilika- vill man kan man ta färdig krossad tomat med basilikasmak). Koka broccoli och ris till.

Det äter vi idag!

Det är drygt att jag gått och blivit så förkyld. Riktigt irriterande rethosta, svullna mandlar och slem i lungorna. Urk. Det sänker energinnivån rejält och bara tanken på engagemang får min ömma hjärna att värka.

Jag har promenerat en timme om dagen so far. Igår blev det ingen promenad och det känns som ett rejält bakslag, typ som chokladfrossan i helgen.

Så, idag är det nya bullar. Ut i solen och lyssna på hiphopbrudar som peppar. Och suget efter ett träningskort börjar pocka på. Jag tänker att det skulle hjälpa mig ta mig vidare nu, gärna i samma takt. Tänk vad skönt att springa några kilometer!

I veckan är min bonusdotter hemma och då ska det kombineras nya livsstilen med hälsosam mat för henne utan att på minsta sätt få henne att förstå att vi äter "annorlunda" för att vi vill gå ner i vikt. Något jag aldrig aldrig skulle få för mig att delge henne, det är min egen kroppsuppfattning. Utåt sett ser jag nog ganska normalviktig ut. Min bonusdotter tycker att jag ser helt perfekt ut! Med min historia kan jag inte med ord beskriva min rädsla för att hon ska få samma skeva uppfattning om sig själv en dag. För att motverka detta gör jag mitt yttersta för att vara en bra förebild för henne.

Jag pratar aldrig om att jag tycker att jag är för tjock/har för stora bröst/är ful. Aldrig. När min bonusdotter är hemma pratar jag inte alls om min kropp, annat än om funktioner och dess nytta. Om hon kommenterar något - att jag är fin alt. ser konstig ut i nåt jag har på mig, då lägger jag noll vikt vid det. Jag säger typ "Kung" helt neutralt oavsett hennes kommentar och fortsätter med mitt. Går jag runt i trosor/naken passar jag på att göra en fuldans för att visa att kroppen är en kul grej. Hon skrattar alltid hejdlöst.

Äter vi mat äter jag allt. Visst, det blir kanske inte jättemycket av sånt jag inte vill äta, men jag väljer aldrig bort något. Inget ska bli "förbjudet" och jag ska inte bygga tankar hos henne om vad/vad inte att äta. Jag lagar hemmagjord, varierad mat och deltar i fredagsmyset som alla andra. Men jag föredrar kalorisnåla popcorn framför chips och hemmagjorda chokladbollar framför en påse lösviktsgodis. Varför? Chokladbollarna är glädje att göra och förväntan på vad man ska få och vi gör det tillsammans som ett sätt att umgås. Sen kan man göra så många som känns rimliga för antalet närvarande personer. När det är slut är det slut. Godispåsar har en tendens att kunna bli MYCKET större än ursprungsplanen kanske var. 

Både jag och min man älskar den där ungen gränslöst. Viktigast blir därför att hon älskar sig själv lika mycket. Då kommer hon ha hela världen vid sina fötter en dag!

Så kom måndagmorgon och dags att se första delresultatet. 

Förra vikten: 77,1 kg

Dagens vikt: 76,1 kg = PRICK 1 kg NERÅT! 

Vilken lättnad! Det har varit en strulig helg då jag nattjobbat hela helgen och pga förkylning inte sovit så bra. Då ligger man vaken många timmar och fantiserar om snabb energitillförsel - socker! I lördags lyckades jag peta i mig allt för många chokladbitar, i bristen på sömn. Så dumt. Men nu är jag motiverad att fortsätta!

ETT kilo. Shit!

När jag kollar runt bland bloggar inom samma kategori, får jag känslan av att jag kanske inte har "rätt" till att mörsa på som jag gör för "ynka" sju kilo. Folk gör betydligt coolare viktresor och livsförändringar som är mer rafflande att följa och peppa. Därför tänkte jag dra en snabbresumé av mitt snart trettioåriga liv för att ge en känsla om varför jag behöver det här (som om jag behövde ursäkta mig?).

Det är en ganska klassisk bakgrund med gliringar/retsamma vänner/mobbning i skolan, något jag var alldeles för vek för att stå emot. Våren i åttan kräktes jag självvalt i skogen för första gången i mitt liv, något som blev starten på nästan 10 år med bulimi och självförakt. Med ett par flyttar, en riktig bästa vän och så småningom fångsten av min man som tycker att jag är som härligast när pattarna hänger och låren dallrar - ja då vann jag så den kampen. För att nästan omgående ge mig in i en ny.

Kampen om barn.

Samtidigt som vi firade ett år tillsammans, konstaterade vi också vårt första tidiga missfall. Då hade jag redan haft ett ett par år tidigare och tänkte mest att, tredje gången gillt! Skam den som ger sig! och allt det där. Min man fick också mersmak och förstod inte vad vi skulle vänta på. Ett halvår senare, natten mot midsommar, konstaterades vårt andra missfall, denna gång i vecka fjorton. Nu började det bli lite scary. Vi blev, på gott eller ont?, gravida igen bara ett par månader senare, bara för att förlora det också. Lagom till jul fick jag otroliga magsmärtor och fick söka akut vård, något som resulterade i fosterfynd i ena äggledaren. Smärtorna? Ja de berodde på att äggledaren sprack och inom ett par timmar låg jag på operationsbordet. Äsch, jag hade ju en kvar och kände att det inte riktigt var hopplöst än. Samtidigt närmade vi oss våran bröllopsdag och planeringen var i full gång hela våren. Jag var så upptagen att jag missade att jag blev gravid igen och stod plötligt två veckor före bröllopsdagen med ett plus på stickan, men återigen med enorma magsmärtor. Missfall, tänkte jag rutinmässigt, men tji fick vi. Det var andra äggledaren som felaktigt agerade livmoder åt foster nummer sju och vips var jag äggledarlös på riktigt och fick det svart på vitt - från och med då kan jag aldrig bli gravid på naturlig väg. Aldrig. Never. Någonsin. 

En IVF-utredning, tre fullständiga IVF-försök och tjugotusen kronor senare stod vi fortfarande barnlösa. Medan ALLA vänner börjde yngla av sig med lätthet till höger och vänster. Post-IVF-depressionen som slog till var inte nådig och ett halvår låg jag i pricip dagligen i soffan och gick upp nästan femton kilo. När det var dags att förstå att livet inte kunde ta slut, ja då började tredje kampen. Få tillbaka kroppen, glädjen och motiviationen i livet. 

Jag har tappat 7,5 av de kilona. Jag har 7 kg kvar. 

Och där är jag nu. 

Varför resan blir viktig för mig? 10 år har gått åt till att avsky mig själv pga barns plumpa uttryck. 4 år har gått åt att avsky mig själv pga nåt jag inte rår för. I år fyller jag 30 och då ska jag starta på noll. I min "normala" kropp. Med hjärnspökena under kontroll. 

Det här är resan när jag tar tillbaka mitt liv.

Jag är ju egentligen en rutinerad viktkontrollant med några upp- och nergångar i bagaget. Eller i kroppen, mer. Den här gången tänkte jag att det skulle vara lite annorlunda. Jag tänkte att jag inte skulle bli sådär utsvultshungrig som man lätt blir när man tänker gå ner i vikt och börjar kapa lite mer mat än vad som kanske är smart. Så kanske man får ett mer hållbart resultat.

Men det är svårt. Jag är hungrig. Ofta. Jag kör på nattfasta, dvs jag äter inget mellan kl 18 på kvällen till kl 8-9 på morgonen. Detta har jag gjort ganska länge vilket inte är någon jätteuppoffring, men när jag nu kapar intag på övriga tio timmar blir den här nattfastan lite mer påtaglig. Jag vaknade tidigt imorse med ett rejält hungersug i magen, något jag är helt ovan sedan ett par år. Då blir det lite svårare att bita ihop och härda de sista två timmarna. Idag höll jag ut till halv åtta. Får se om det var tillfälligt och övergående eller om jag måste ändra strategi. Jag klarar dock inte för många timmar mellan målen på dagen så jag är spänd på om en ny utmaning väntar mig? 

Jag är faktiskt med i Viktklubb för att hålla koll på kaloriintaget. Bara tills 18e maj är här, då. Det gör det lättare för mig då jag bestämt mig för att försöka hålla mig mellan 1350-1500 kcal om dagen, beroende på dagsaktivitet. Eftersom jag är en glad hemmakock som gärna freestylar i köket utifrån skafferiinnehåll hjälper appen till att hålla koll på mina portioners energimängd, nåt som skulle kräva enormt med tid för uträkningar. Ganska osäkra, också.

Well. Godmorgon. Fredag och helgen väntar med ett dopfika, konsert och jobb. Dags att glädjas åt att det händer och bara köra!

Kreolsk räkgryta 2 port

1 kg oskalade räkor - ca 300 g skalade

1 gul lök

1-2 vitlöksklyftor

3 dl matlagningsgrädde

1 dl vitt vin (alt. 0,25 dl vitvinsvinäger)

1 dl vatten

2 paprikor

2 tsk curry

1 tsk paprikapulver

salt, peppar, citronsaft och ev cayennepeppar

Rensa räkor. Hacka lök och vitlök och fräs i smör. Krydda med curry och paprikapulver och rör om. Slå på grädde, vin och vatten och låt koka ihop. Fräs paprika och addera till grytan. Smaka av med salt, peppar och citronsaft. Lägg till sist i räkorna. Servera med massor av broccoli! Det äter vi idag:)

Jag gjorde ju faktiskt en liten insats igår. Har en valp här hemma, ett litet energiknippe, som kräver måttligt med motion. Tänkte därför slå två flugor i en smäll och smyga igång en lite mer fartig aktivitet i kombination med att träna valpen i samspel - jag tog en långsam joggingtur på 2,5 km. Det tog nästan tjugo minuter och utan valp hade jag nog klarat det snabbare (hon är lite för liten för att farta på till max än). Men jag gjorde det. Jämarns vad jag gjorde det! Och det kändes sjukt härligt efteråt. 

Små, små steg framåt så ska detta gå vägen.

PEPP!